Sådär 9 dagar efter katastrofen, vilken tur man hade.

Ja, såhär nu när saker börjar lugna ner sig ska jag väl lägga en kommentar då delar av min stad i Japan är bortspolade. Läget verkar ha lugnat ner sig i Sendai nu, folk börjar få tillbaka internet och el därborta, och läget vid kärkraftverket i Fukushima börjar lugna ner sig. Vad jag hört så ska saker och ting börja bättras i Sendai, och från lokala källor ska kanske vardagen vara tillbaka om ungefär en månad. Jag (och jag antar att mina andra svenska kamrater som flytt katastrofen) hoppas kunna åka tillbaka till dess.

Självklart kan man diskutera kärnkraftens vara och icke vara i och med katastrofen. Men det man kan helt klart säga att man behöver verkligen se över användandet av gamla reaktorer som Fukushima I-1, som inte är byggda för den här typen av skalv.

Vad gäller de som var kvar i Japan när katastrofen inträffade var jag mycket glad att höra att alla som var där hade klarat sig. Även min sensei (min professor) och mina medarbetare på labbet hade klarat sig utan skador. De flesta av mina medarbetare befann sig i Tokyo på acceleratoranläggningen RIKEN när skalvet kom, min sensei berättade att det hade tagit honom 20 timmar att ta sig till Sendai från Tokyo (en sträcka motsvarande Stockholm - Göteborg ungefär..) med bil för att se om hans familj var oskadd då det varken fanns telefon eller el i Sendai.

Jag hade ju turen att inte befinna mig i Sendai och inte ens i Japan när jordbävningen inträffade. Jag var på solsemester i det soliga Spanien. Imorgon åker jag tillbaka till Sverige, än så länge på obestämd tid.

Hjälp jag är en fisk!

Hej kamrater!
Nu är jag tillbaka i härliga Sverige! Beror i och för sig på vad man menar med härligt, menar man -18 grader Celsius när man blir hämtad på flygplatsen så är det inte det. Menar man härligt som när solen lyser på den vita snön och lyser upp landskapet likt en biosalong som spelar upp en film om kärlek på vita duken så kan jag kanske hålla med (beror på vem som spelar huvudrollen i filmen, är det Hugh Grant får det väl duga)

Många saker fanns på agendan under mitt Sverigebesök. Besök i Uppsala för kramkalas med vänner och besök hos studievägledare, pingismatch mot far, leka med systersonen och sist men inte minst, besök hos en läkare.

Under hösten upptäckte jag en dag att jag hade en knöl på halsen. Lite obehagligt men inte smärtsamt. Men bäst att göra är väl att söka upp en läkare tänkte jag. Dock är det ju såhär i Japan att engelskakunskaperna är inte alltid dom bästa hos den japanska läkarkåren och min japanska är väl i bästa fall urusel. Doktorerna i öst trodde att jag var extremt infekterade och man gav mig penicillin 2 månader i sträck utan effekt på knölen. Efter penicillinkur numero fyra fick jag nog och for hem till Sverige för att prata med en läkare som förstod vad jag sa. Efter att doktorn tittat på mig, satt in en liten nål och sedan en lite större nål i halsen för att ta en prov på bölden, får jag den temporära diagnosen som för mig var en aningens förvånande:

Jag har kvar en av mina gälar.

Som på en fisk tänker du kanske, och ja, som på en fisk, och ja det är vad doktorn sa.

Såhär har jag fått det förklarat för mig, när man är bebis i mammas mage har man rudimentära gälar så att man ska kunna andas där inne. Men när fostret utvecklas försvinner dock gälarna och man blir normal. Men något gick snett när lille Niklas Mikael Lundkvist skulle till världen, gälarna avvecklades inte helt... Detta leder nu till att jag kan andas under vatten och kan numera betraktas som den felande evolutionära länken mellan människa och fisk. Eller, nja inte riktigt kanske. Snarare är min kvarvarande gäl en liten slemproducent som alltså tillverkar något slags snorgult slem utan att ge mig några utommänskliga egenskaper. Alltså inget livförändrande.

Nästa vecka far jag till det soliga Spanien för att hälsa på tidigare gästbloggerskan Emelie-Marie Henningsen, som tidigare skrev på denna blogg. Efter det far tillbaka till österlandet för ännu en termin med magisk kärnfysik.