Värsta språket! Del 3... eller ingen vet vem som gör saker, i japan alltså...

Nu sitter jag här i min lilla låda i Tokyo och skriver lite. Om på söndag far jag hem på en blixtvisit till Sverige för att på måndag åka till Cypern, iii!

Men det var inte det jag ville diskutera i det här inlägget. Idag vill jag diskutera något jag och mina kamrater och labbkollegor diskuterat. Det där med att man inte vet vem som gör saker, i det japanska språket. Exempel:

På svenska säger vi "Jag gillar dig" om man är lite förtjust i någon sådär.

Men på japanska säger man endast "好きです" eller med romanisering  "suki desu" suki är att gilla, och desu indikerar att påståendet är sant eller att saker är på det viset, till skillnad från "じゃありません"　"ja arimasen" som indikerar att saker inte är på det viset, eller i det här fallet så är det något som inte gillas.Meningen blir alltså om man översätter rakt över:

Gillar.

Här uppstår problemet lite på japanska. Vem är det  som gillar vad?

Självklart kan man förlänga hela meningen till "私はあなたが好きです" "watashi wa anata ga suki desu"
översatt blir det "jag dig gillar" för dom har lite annan ordföljd här borta. Men användning på detta sätt av språket är väldigt sällsynt vad jag förstått, ingen har sagt det till mig i alla fall, hehe.

Hur förstår dom varandra då i det här landet?

Kort svar: Man bara gör det

Långt svar: Man förstår i kontexten vem som gillar vad. Så om jag sitter på en restaurang med en vacker kvinna och ser henne i ögon och säger "好きです" så förstår hon att det är henne jag gillar och inte desserten. Hade jag däremot tittat ner på min cheesecake (shisu keki på japanska) och pekat på den med gaffeln så hade hon förstått att det var desserten jag menade.

Detta fenomen i språket blir väldigt intressant när man kommer till lite allvarligare saker, som till exempel Hiroshima-bombningen. På minnesplatsen finns det en sten där det står "安らかに眠って下さい 過ちは 繰返しませぬから" eller "yasu kara ni nemutte kudasai ayamachi wa kurikaeshimasen nu kara". Detta betyder då om man översätter:

Vila i frid, misstaget ska inte göras om.

Runt den här minnesstenen har det blivit lite kontroverser. Dom som gillar fred tolkar detta som vi alla ska aldrig göra om misstaget WWII.

De som tycker att japanerna var sviniga under WWII tolkar det som att japan aldrig ska göra om en så dum aggression som startade kriget i stilla havet.

Den japanska extremhögern tolkar det som att vi ska aldrig göra om misstaget att förlora ett krig.

Väldigt spännande tycker jag.

Minnesplatsen i Hiroshima

Idag ska jag gå på Museum of science and innovation har jag tänkt. Det ska bli kul. Sen ska jag äta japansk curry, mums.

Klart slut!

Slutet

Kära läsare

Nu har min termin här på Tohoku University kommit till sitt slut, avslutningspresentation har hållits diplom har delats ut och i forskarlaget har vi haft hejdåfest.

Avslutningspresentationen går ut på att studenterna på programmet håller varsin presentation om den forskning de jobbat med under året. Det fanns dock några problem. Eftersom alla studenterna kom från (nästan) helt olika forskningsområden var det nästan omöjligt att hänga med på vad dom andra pratade om. Ärligt talat förstod jag inte ens vad tjejen från en av mina grannforskargrupper på kärnfysik pratade om. Det andra problemet var att presentationen fick bara vara tolv minuter lång. Det är väldigt svårt att  klämma in ett års arbete på tolv minuter. Men med lite prioritering och övning så går det, min presentation var exakt 11 minuter och 58 sekunder.

 

 

 

 

Här står jag och presenterar, Einsteinslipsen på dagen till ära!

Dagen efter avslutningspresentationen hade vi någon sorts avslutningsceremoni, då fick man diplom från vice presidenten på universitetet (vän av ordning får rätta om jag har fel). Sen vart det lite kalas med sushi och nudlar och andra japanska delikatesser.

Dagen efter avslutningsceremonin åkte jag och mitt forskarlag till ett onsen-hotell. Ett onsen-hotell är ett kombinerat hotell och onsen. Ett onsen är en samling geotermiskt uppvärmda bassänger där man kan bada. På hotellet sov vi allihop i ett så kallat tatamirum, en mycket trevligt upplevelse. Allt var betalat från professorns budget. Vi hade nämligen klätt ut festen till en "konferens", då jag höll en liten föreläsning om hur man använder mitt detektorsystem på bästa sätt.

 

 

Här bodde vi och sov, så där härligt japanskt!

Ett stycke pensionerad professor, ett stycke aktiv professor och ett stycke assisterande professor iklädd varsin yukatta 

Efter 1 timme av hårt slit med föreläsning, gick vi och åt och drack. Japansk buffé, mums!

Detta är dock inte slutet för bloggen, Jag är faktiskt kvar i Japan i nästan en vecka till. På den tiden ska jag fylla 23 och åka till Tokyo. Jag har i alla fall en sak till jag tänkt skriva om, sen får vi se.

United states of Tokyo?

Kära läsare

Nu har jag kommit igång med arbetet i Tokyo igen, som vanligt är det långa dagar, med lite och nu när det är energikris även kall mat. Äsch, jag bara gnäller lite, det är väldigt roligt att jobba här, idag ska vi testa våra detektorer med ett radioaktiva preparat. Det ska bli spännande, min professor sa att om jag har sönder ett sådant måste man stänga ner anläggningen under en väldigt lång tid. Om man har sönder ett radioaktivt preparat så räknas det nämligen som en "radioactive accident" precis som i Fukushima. Vilket också medföljer att jag inte är välkommen tillbaka hit. Inte tappa!

Men idag tänkte jag berätta lite om Amerika, såhär nära har jag nämligen aldrig varit USA i hela mitt liv. Här precis intill vår forskningsanläggning finns det några hundra kvadratmeter amerikansk mark, marken ockuperades efter andra världskriget som radiospaningsanläggning, och blev senare blev radiospaningen tv-master för amerikansk television i Japan. Jag vet inte om detta är helt sant, men det var i alla fall vad min professor sa, med amerikansk accent ska tilläggas.

Man får inte gå in på området utan tillstånd, är jag förvånad?

Man kan sitta på amerikanska "Tullys coffee" här på RIKEN och titta ut mot USA, och ta sig en kaffe latte och drömma sig tillbaka till västvärlden...

Slutspurt!

Nu börjar terminen och därmed tiden här i Japan lida mot sitt slut.
Mycket är det kvar att göra dock.

Nu är jag tillbaka i Tokyo för att få lite resultat till mitt arbete jag gjort under det senaste året. Förhoppningsvis kommer det att gå bra. Men det kommer att krävas blod svett och tårar. Blod och svett är redan avklarat efter att ha filat på metall under dagen, samt att det är extremt fuktigt och varmt här.

Så vad ska göras nu sista månaden, jo:

• Få det där j****vla detektorsystemet att funka ordentligt  (arbetet är roligt men man får göra om väldigt ofta)
• Skriva de 10 resterande sidorna av  min 30 sidiga rapport
• Skriva sammanfattning av mitt arbete 
• Göra presentation
• Säga upp de 1 miljoner försäkringar, och andra saker som jag tecknade när jag kom hit
• Äta nudlar tills det sprutar ut ur öronen
• Gå på Tottoro-museum
• Åka på riktigt whiskydestilleri

Ojojoj, mycket att göra... De tre sista punkterna är kanske mest trevliga, men minst lika viktiga!

カラオケ (karaoke)

Karaoke eller tom orkester är antagligen japans nationalsport. När vi har sjungit karaoke här i Japan så har det oftast varit kväll och man går till ett speciellt karaokeställe. På dom speciella karaokeställena ser lite olika ut, oftast när vi varit ut så väljer vi alternativet "free time" det går ut på att man får vara kvar till kl 6 på morgonen. Under den tiden får man äta hur mycket glass och dricka hur mycket läsk, kaffe och te man vill. Man kan också köra Nomihodai karaoke dvs. man får dricka hur mycket alkoholhaltig dryck man vill under en period, dock föredrar jag inte detta alternativ då sånginsatsen försämras betydligt vid intag av rusdrycker. Om man inte intar rusdrycker uppskattar jag att sånginsattsen försämras enligt följande:

Såhär går det till: Du väljer en låt ur en lista och du sjunger till bakgrundsmusik, du rockar den och sen du tar en paus och äter glass. Världens bästa sätt att festa på. Nu kommer en hel uppsjö av helt underbara bilder njut!

Ett av mina favvoställen underbara hattar!

Johan med röda mulen

På karaoke kan man vara få eller många, det spelar inte så stor roll, här hade vi varit på kulturutbytefest.. nånting så här var vi många! skojskoj!

YMCA en klassiker...

Antagligen rammstein....

... i tomteluva, helt underbart

Detta plagg, jag kan inte förklara vad det är, men halva är rött och halva rosa, jag skulle vilja ta ett snack med den designern, man vill bara ge henom en kram!

Min favvomössa, jag hade den på mig varje gång

Magiskt

0340 på karaokestället, börjar bli lite avslaget

0400 back on track!

Karaoke i Tokyo! här sjunger jag beautiful stranger av Madonna

Bra foto

När man väljer vilken sång man ska sjunga använder man en liten manick som skickar valet av sång till karaokemaskinen

Här rockar jag igen

(Ute)livet som gaijin

I Sendai stavas utelivet Kokobuncho

Kokobuncho är en gata/kvarter där i princip alla Sendais nattklubbar ligger. Detta betyder ca +150 klubbar och barer på en väldigt liten yta. En sak som är väldigt spännande är att vi aldrig sett varken poliser eller bråk eller nått i den stilen på gatan. Det förekommer liksom inte krogbråk i Japan. Väldigt spännande.

Det roliga med Kokobuncho är de många temaklubbarna här kommer ett urval som har besökts hittills:

The Beatles Cavern Club
En helt fantastisk bar. Man kliver in i en gång som man tror är personalingången för det är fullt med förstärkare lådor med skivor och böker och allt möjligt jox stället är väldigt litet och trångt och hade brandskyddsmyndigheten vetat om hur det såg ut hade de antagligen fått stänga igen, vilket gör stället ännu skönare. Ägaren ser ut precis som John Lennon (om John Lennon varit japan dvs... måste ta bild på honom innan jag far tillbaka till Sverige) och på klubben går dvd-konserter med Beatles hela kvällarna, helt underbart helt enkelt. Ta med syrgasmask då folk i baren kedjeröker.

Maverick
En bar som har tydligt westerntema, vapen, hästsadlar och cowboyhattar på väggarna, all inredning är så klart i trä och alla sorters bourbon i baren. Goda hamburgare för den som skulle ha vägarna förbi.

Bar isn't it?
En stor nattklubb som dock inte ligger på Kokobuncho, men inte allt för långt bort. Ölen är dyr, inträdet dyrare och musiken är dålig, vi vet inte riktigt varför vi kommer tillbaka dit då och då. Kanske för att det är en av Sendais få riktiga nattklubbar

Sunkhak med okänt namn
Detta ställe har vi besökt ofta när vi har varit på nomihodai (generellt: drick så mycket du vill i 2 timmar fast pris). Stället har rostiga plåttaktsbitar som väggar och man får den riktiga sunkhakskänslan. Men det är ju såklart billigt, 150kr och så får man beställa in hur mycket man vill i två timmar. Fair tycker jag i alla fall.

Notera att dom plastat in båset där folk sitter lättare att torka av när man spiller,  på väggen?!

Femtiotalshak med okänt namn
En dag vankades det tentafest och dom hade det gått rykten bland utbytesstudenterna att det fanns ett ställe på kokobuncho som skulle ha nomihodai för 500yen vilket betyder ca 40 kr för en en timma. Haken va att man var tvungen att vara där före kl 18.00. Vi fann till slut det och vilket ställe! Hela krogen var fullproppad med japanska 50-talsaffischer, spelade japansk 50-talsmusik och visade japanska 50-talsprogram på den japanska 50-talstvn (dom var i alla fall svartvita). Billigt var det och grodlår kunde man äta, en mycket trevlig kväll var det.

Alcatraz
Det här är ett ställe som inte ligger i Sendai utan i Tokyo. Alcatraz är på många sätt ett obehagligt och ogästvänligt ställe. Man leds till sitt bord som så klart ligger i en fängelsecell, bordet och väggarna är blodiga, diverse kroppsdelar finns i cellen. Öl gick att dricka ur mätglass, skumma maträtter som rysk chiliroulette och glasspenis (japansk storlek)

Två blodiga fötter ovanför matbordet helt normallt

Öl ur mätglas

Igår va vi ute igen, vi var någonstans på kokubuncho på ett ställe där det var helbuffé (blanda drinkar själv och hur mycket du vill, plockmat och glassbuffé) allt detta för cirka 150kr. 90 minuter fick man va kvar. Mycket mer värt än vårt vanliga sunkhak! Självklart kommer jag inte ihåg vad stället heter, men det var helt klart ett av de bättre ställena vi varit på.

Ibland går man vidare till ett nytt ställe ibland går man på karaoke. Karaoke får jag nog ta och skriva om nästa gång, ha det gott så länge!

Det var en gång i Japan... Den stora utmaningen

Nu är jag tillbaka i Sendai igen, men i brist på spänning i mitt liv för tillfället och brist på tid nu när jag jobbar jämnt så får jag skriva om lite andra intressanta saker från mitt förflutna istället.

Under min uppväxt har jag spelat väldigt mycket tv-spel. Ett av mina favoritspel har alltid varit "Zelda: Ocarina of time" Jag har spelat och "klarat ut" spelet ett flertal gånger. Jag var nog inte mer än 11 år första gången. Jag har till och med gjort en maratonspelning av spelet, dvs spelat igenom hela spelet på en gång, det tog ungefär 15 timmar.

Efter en kort tid här i Japan hade jag och Daniel bestämt oss för en stor utmaning, vi skulle spela klart spelet på en dag (16timmar). Detta vore ju ingen utmaning tänker ni, det hade jag ju gjort förut. Ja, men vi hade redan tänk på det där, istället för att spela den europeiska PAL-versionen av spelet, bestämde vi oss för att spela den Japanska versionen. Förutom språket så skiljer sig den japanska versionen från den europeiska på det sättet att spelet är ungefär 20% snabbare, detta gör vist att man tjänar lite tid men jag skulle nog säga att spelet blir också ungefär 20% svårare i och med den fartökningen.

Daniel är en klippa på japanska, och kunde utan problem ta sig igenom konversationerna som spelet innehåller. Jag själv däremot fick helt enkelt köra 100% på erfarenhet och tidigare minnen.

Vi valde att spela spelet i enstimmeskift (vilket jag även gjorde i min förra maratonspelning) den ene spelar medan den andra vilar. Så kl 0815 en lördagmorgon började vi spela.

Sant, klockan var 0815 när vi började

Jag började första passet. Det ska tilläggas att det var februari och ungefär lika kallt inne som ute på morgonen

Daniel har precis klarat en boss

Mission accomplished! Freeze Five!

Efter ca 13 timmars, slit, frustration, glädje och episka spelmoment var vi klara. Hade vi slagit något rekord? Bara egna. Hade blivit smartare? Knappast. Hade vi ätit för lite? Ja. Var vi extremt trötta? Ja. Hade vi haft sådär kul som endast två äkta Nintendo "entusiaster" kan ha? Ja!