Värsta språket! Del 3... eller ingen vet vem som gör saker, i japan alltså...

Nu sitter jag här i min lilla låda i Tokyo och skriver lite. Om på söndag far jag hem på en blixtvisit till Sverige för att på måndag åka till Cypern, iii!

Men det var inte det jag ville diskutera i det här inlägget. Idag vill jag diskutera något jag och mina kamrater och labbkollegor diskuterat. Det där med att man inte vet vem som gör saker, i det japanska språket. Exempel:

På svenska säger vi "Jag gillar dig" om man är lite förtjust i någon sådär.

Men på japanska säger man endast "好きです" eller med romanisering  "suki desu" suki är att gilla, och desu indikerar att påståendet är sant eller att saker är på det viset, till skillnad från "じゃありません"　"ja arimasen" som indikerar att saker inte är på det viset, eller i det här fallet så är det något som inte gillas.Meningen blir alltså om man översätter rakt över:

Gillar.

Här uppstår problemet lite på japanska. Vem är det  som gillar vad?

Självklart kan man förlänga hela meningen till "私はあなたが好きです" "watashi wa anata ga suki desu"
översatt blir det "jag dig gillar" för dom har lite annan ordföljd här borta. Men användning på detta sätt av språket är väldigt sällsynt vad jag förstått, ingen har sagt det till mig i alla fall, hehe.

Hur förstår dom varandra då i det här landet?

Kort svar: Man bara gör det

Långt svar: Man förstår i kontexten vem som gillar vad. Så om jag sitter på en restaurang med en vacker kvinna och ser henne i ögon och säger "好きです" så förstår hon att det är henne jag gillar och inte desserten. Hade jag däremot tittat ner på min cheesecake (shisu keki på japanska) och pekat på den med gaffeln så hade hon förstått att det var desserten jag menade.

Detta fenomen i språket blir väldigt intressant när man kommer till lite allvarligare saker, som till exempel Hiroshima-bombningen. På minnesplatsen finns det en sten där det står "安らかに眠って下さい 過ちは 繰返しませぬから" eller "yasu kara ni nemutte kudasai ayamachi wa kurikaeshimasen nu kara". Detta betyder då om man översätter:

Vila i frid, misstaget ska inte göras om.

Runt den här minnesstenen har det blivit lite kontroverser. Dom som gillar fred tolkar detta som vi alla ska aldrig göra om misstaget WWII.

De som tycker att japanerna var sviniga under WWII tolkar det som att japan aldrig ska göra om en så dum aggression som startade kriget i stilla havet.

Den japanska extremhögern tolkar det som att vi ska aldrig göra om misstaget att förlora ett krig.

Väldigt spännande tycker jag.

Minnesplatsen i Hiroshima

Idag ska jag gå på Museum of science and innovation har jag tänkt. Det ska bli kul. Sen ska jag äta japansk curry, mums.

Klart slut!

Slutet

Kära läsare

Nu har min termin här på Tohoku University kommit till sitt slut, avslutningspresentation har hållits diplom har delats ut och i forskarlaget har vi haft hejdåfest.

Avslutningspresentationen går ut på att studenterna på programmet håller varsin presentation om den forskning de jobbat med under året. Det fanns dock några problem. Eftersom alla studenterna kom från (nästan) helt olika forskningsområden var det nästan omöjligt att hänga med på vad dom andra pratade om. Ärligt talat förstod jag inte ens vad tjejen från en av mina grannforskargrupper på kärnfysik pratade om. Det andra problemet var att presentationen fick bara vara tolv minuter lång. Det är väldigt svårt att  klämma in ett års arbete på tolv minuter. Men med lite prioritering och övning så går det, min presentation var exakt 11 minuter och 58 sekunder.

 

 

 

 

Här står jag och presenterar, Einsteinslipsen på dagen till ära!

Dagen efter avslutningspresentationen hade vi någon sorts avslutningsceremoni, då fick man diplom från vice presidenten på universitetet (vän av ordning får rätta om jag har fel). Sen vart det lite kalas med sushi och nudlar och andra japanska delikatesser.

Dagen efter avslutningsceremonin åkte jag och mitt forskarlag till ett onsen-hotell. Ett onsen-hotell är ett kombinerat hotell och onsen. Ett onsen är en samling geotermiskt uppvärmda bassänger där man kan bada. På hotellet sov vi allihop i ett så kallat tatamirum, en mycket trevligt upplevelse. Allt var betalat från professorns budget. Vi hade nämligen klätt ut festen till en "konferens", då jag höll en liten föreläsning om hur man använder mitt detektorsystem på bästa sätt.

 

 

Här bodde vi och sov, så där härligt japanskt!

Ett stycke pensionerad professor, ett stycke aktiv professor och ett stycke assisterande professor iklädd varsin yukatta 

Efter 1 timme av hårt slit med föreläsning, gick vi och åt och drack. Japansk buffé, mums!

Detta är dock inte slutet för bloggen, Jag är faktiskt kvar i Japan i nästan en vecka till. På den tiden ska jag fylla 23 och åka till Tokyo. Jag har i alla fall en sak till jag tänkt skriva om, sen får vi se.