Värsta språket! Del 3... eller ingen vet vem som gör saker, i japan alltså...

Nu sitter jag här i min lilla låda i Tokyo och skriver lite. Om på söndag far jag hem på en blixtvisit till Sverige för att på måndag åka till Cypern, iii!

Men det var inte det jag ville diskutera i det här inlägget. Idag vill jag diskutera något jag och mina kamrater och labbkollegor diskuterat. Det där med att man inte vet vem som gör saker, i det japanska språket. Exempel:

På svenska säger vi "Jag gillar dig" om man är lite förtjust i någon sådär.

Men på japanska säger man endast "好きです" eller med romanisering  "suki desu" suki är att gilla, och desu indikerar att påståendet är sant eller att saker är på det viset, till skillnad från "じゃありません"　"ja arimasen" som indikerar att saker inte är på det viset, eller i det här fallet så är det något som inte gillas.Meningen blir alltså om man översätter rakt över:

Gillar.

Här uppstår problemet lite på japanska. Vem är det  som gillar vad?

Självklart kan man förlänga hela meningen till "私はあなたが好きです" "watashi wa anata ga suki desu"
översatt blir det "jag dig gillar" för dom har lite annan ordföljd här borta. Men användning på detta sätt av språket är väldigt sällsynt vad jag förstått, ingen har sagt det till mig i alla fall, hehe.

Hur förstår dom varandra då i det här landet?

Kort svar: Man bara gör det

Långt svar: Man förstår i kontexten vem som gillar vad. Så om jag sitter på en restaurang med en vacker kvinna och ser henne i ögon och säger "好きです" så förstår hon att det är henne jag gillar och inte desserten. Hade jag däremot tittat ner på min cheesecake (shisu keki på japanska) och pekat på den med gaffeln så hade hon förstått att det var desserten jag menade.

Detta fenomen i språket blir väldigt intressant när man kommer till lite allvarligare saker, som till exempel Hiroshima-bombningen. På minnesplatsen finns det en sten där det står "安らかに眠って下さい 過ちは 繰返しませぬから" eller "yasu kara ni nemutte kudasai ayamachi wa kurikaeshimasen nu kara". Detta betyder då om man översätter:

Vila i frid, misstaget ska inte göras om.

Runt den här minnesstenen har det blivit lite kontroverser. Dom som gillar fred tolkar detta som vi alla ska aldrig göra om misstaget WWII.

De som tycker att japanerna var sviniga under WWII tolkar det som att japan aldrig ska göra om en så dum aggression som startade kriget i stilla havet.

Den japanska extremhögern tolkar det som att vi ska aldrig göra om misstaget att förlora ett krig.

Väldigt spännande tycker jag.

Minnesplatsen i Hiroshima

Idag ska jag gå på Museum of science and innovation har jag tänkt. Det ska bli kul. Sen ska jag äta japansk curry, mums.

Klart slut!

Slutet

Kära läsare

Nu har min termin här på Tohoku University kommit till sitt slut, avslutningspresentation har hållits diplom har delats ut och i forskarlaget har vi haft hejdåfest.

Avslutningspresentationen går ut på att studenterna på programmet håller varsin presentation om den forskning de jobbat med under året. Det fanns dock några problem. Eftersom alla studenterna kom från (nästan) helt olika forskningsområden var det nästan omöjligt att hänga med på vad dom andra pratade om. Ärligt talat förstod jag inte ens vad tjejen från en av mina grannforskargrupper på kärnfysik pratade om. Det andra problemet var att presentationen fick bara vara tolv minuter lång. Det är väldigt svårt att  klämma in ett års arbete på tolv minuter. Men med lite prioritering och övning så går det, min presentation var exakt 11 minuter och 58 sekunder.

 

 

 

 

Här står jag och presenterar, Einsteinslipsen på dagen till ära!

Dagen efter avslutningspresentationen hade vi någon sorts avslutningsceremoni, då fick man diplom från vice presidenten på universitetet (vän av ordning får rätta om jag har fel). Sen vart det lite kalas med sushi och nudlar och andra japanska delikatesser.

Dagen efter avslutningsceremonin åkte jag och mitt forskarlag till ett onsen-hotell. Ett onsen-hotell är ett kombinerat hotell och onsen. Ett onsen är en samling geotermiskt uppvärmda bassänger där man kan bada. På hotellet sov vi allihop i ett så kallat tatamirum, en mycket trevligt upplevelse. Allt var betalat från professorns budget. Vi hade nämligen klätt ut festen till en "konferens", då jag höll en liten föreläsning om hur man använder mitt detektorsystem på bästa sätt.

 

 

Här bodde vi och sov, så där härligt japanskt!

Ett stycke pensionerad professor, ett stycke aktiv professor och ett stycke assisterande professor iklädd varsin yukatta 

Efter 1 timme av hårt slit med föreläsning, gick vi och åt och drack. Japansk buffé, mums!

Detta är dock inte slutet för bloggen, Jag är faktiskt kvar i Japan i nästan en vecka till. På den tiden ska jag fylla 23 och åka till Tokyo. Jag har i alla fall en sak till jag tänkt skriva om, sen får vi se.

United states of Tokyo?

Kära läsare

Nu har jag kommit igång med arbetet i Tokyo igen, som vanligt är det långa dagar, med lite och nu när det är energikris även kall mat. Äsch, jag bara gnäller lite, det är väldigt roligt att jobba här, idag ska vi testa våra detektorer med ett radioaktiva preparat. Det ska bli spännande, min professor sa att om jag har sönder ett sådant måste man stänga ner anläggningen under en väldigt lång tid. Om man har sönder ett radioaktivt preparat så räknas det nämligen som en "radioactive accident" precis som i Fukushima. Vilket också medföljer att jag inte är välkommen tillbaka hit. Inte tappa!

Men idag tänkte jag berätta lite om Amerika, såhär nära har jag nämligen aldrig varit USA i hela mitt liv. Här precis intill vår forskningsanläggning finns det några hundra kvadratmeter amerikansk mark, marken ockuperades efter andra världskriget som radiospaningsanläggning, och blev senare blev radiospaningen tv-master för amerikansk television i Japan. Jag vet inte om detta är helt sant, men det var i alla fall vad min professor sa, med amerikansk accent ska tilläggas.

Man får inte gå in på området utan tillstånd, är jag förvånad?

Man kan sitta på amerikanska "Tullys coffee" här på RIKEN och titta ut mot USA, och ta sig en kaffe latte och drömma sig tillbaka till västvärlden...

Slutspurt!

Nu börjar terminen och därmed tiden här i Japan lida mot sitt slut.
Mycket är det kvar att göra dock.

Nu är jag tillbaka i Tokyo för att få lite resultat till mitt arbete jag gjort under det senaste året. Förhoppningsvis kommer det att gå bra. Men det kommer att krävas blod svett och tårar. Blod och svett är redan avklarat efter att ha filat på metall under dagen, samt att det är extremt fuktigt och varmt här.

Så vad ska göras nu sista månaden, jo:

• Få det där j****vla detektorsystemet att funka ordentligt  (arbetet är roligt men man får göra om väldigt ofta)
• Skriva de 10 resterande sidorna av  min 30 sidiga rapport
• Skriva sammanfattning av mitt arbete 
• Göra presentation
• Säga upp de 1 miljoner försäkringar, och andra saker som jag tecknade när jag kom hit
• Äta nudlar tills det sprutar ut ur öronen
• Gå på Tottoro-museum
• Åka på riktigt whiskydestilleri

Ojojoj, mycket att göra... De tre sista punkterna är kanske mest trevliga, men minst lika viktiga!

カラオケ (karaoke)

Karaoke eller tom orkester är antagligen japans nationalsport. När vi har sjungit karaoke här i Japan så har det oftast varit kväll och man går till ett speciellt karaokeställe. På dom speciella karaokeställena ser lite olika ut, oftast när vi varit ut så väljer vi alternativet "free time" det går ut på att man får vara kvar till kl 6 på morgonen. Under den tiden får man äta hur mycket glass och dricka hur mycket läsk, kaffe och te man vill. Man kan också köra Nomihodai karaoke dvs. man får dricka hur mycket alkoholhaltig dryck man vill under en period, dock föredrar jag inte detta alternativ då sånginsatsen försämras betydligt vid intag av rusdrycker. Om man inte intar rusdrycker uppskattar jag att sånginsattsen försämras enligt följande:

Såhär går det till: Du väljer en låt ur en lista och du sjunger till bakgrundsmusik, du rockar den och sen du tar en paus och äter glass. Världens bästa sätt att festa på. Nu kommer en hel uppsjö av helt underbara bilder njut!

Ett av mina favvoställen underbara hattar!

Johan med röda mulen

På karaoke kan man vara få eller många, det spelar inte så stor roll, här hade vi varit på kulturutbytefest.. nånting så här var vi många! skojskoj!

YMCA en klassiker...

Antagligen rammstein....

... i tomteluva, helt underbart

Detta plagg, jag kan inte förklara vad det är, men halva är rött och halva rosa, jag skulle vilja ta ett snack med den designern, man vill bara ge henom en kram!

Min favvomössa, jag hade den på mig varje gång

Magiskt

0340 på karaokestället, börjar bli lite avslaget

0400 back on track!

Karaoke i Tokyo! här sjunger jag beautiful stranger av Madonna

Bra foto

När man väljer vilken sång man ska sjunga använder man en liten manick som skickar valet av sång till karaokemaskinen

Här rockar jag igen

(Ute)livet som gaijin

I Sendai stavas utelivet Kokobuncho

Kokobuncho är en gata/kvarter där i princip alla Sendais nattklubbar ligger. Detta betyder ca +150 klubbar och barer på en väldigt liten yta. En sak som är väldigt spännande är att vi aldrig sett varken poliser eller bråk eller nått i den stilen på gatan. Det förekommer liksom inte krogbråk i Japan. Väldigt spännande.

Det roliga med Kokobuncho är de många temaklubbarna här kommer ett urval som har besökts hittills:

The Beatles Cavern Club
En helt fantastisk bar. Man kliver in i en gång som man tror är personalingången för det är fullt med förstärkare lådor med skivor och böker och allt möjligt jox stället är väldigt litet och trångt och hade brandskyddsmyndigheten vetat om hur det såg ut hade de antagligen fått stänga igen, vilket gör stället ännu skönare. Ägaren ser ut precis som John Lennon (om John Lennon varit japan dvs... måste ta bild på honom innan jag far tillbaka till Sverige) och på klubben går dvd-konserter med Beatles hela kvällarna, helt underbart helt enkelt. Ta med syrgasmask då folk i baren kedjeröker.

Maverick
En bar som har tydligt westerntema, vapen, hästsadlar och cowboyhattar på väggarna, all inredning är så klart i trä och alla sorters bourbon i baren. Goda hamburgare för den som skulle ha vägarna förbi.

Bar isn't it?
En stor nattklubb som dock inte ligger på Kokobuncho, men inte allt för långt bort. Ölen är dyr, inträdet dyrare och musiken är dålig, vi vet inte riktigt varför vi kommer tillbaka dit då och då. Kanske för att det är en av Sendais få riktiga nattklubbar

Sunkhak med okänt namn
Detta ställe har vi besökt ofta när vi har varit på nomihodai (generellt: drick så mycket du vill i 2 timmar fast pris). Stället har rostiga plåttaktsbitar som väggar och man får den riktiga sunkhakskänslan. Men det är ju såklart billigt, 150kr och så får man beställa in hur mycket man vill i två timmar. Fair tycker jag i alla fall.

Notera att dom plastat in båset där folk sitter lättare att torka av när man spiller,  på väggen?!

Femtiotalshak med okänt namn
En dag vankades det tentafest och dom hade det gått rykten bland utbytesstudenterna att det fanns ett ställe på kokobuncho som skulle ha nomihodai för 500yen vilket betyder ca 40 kr för en en timma. Haken va att man var tvungen att vara där före kl 18.00. Vi fann till slut det och vilket ställe! Hela krogen var fullproppad med japanska 50-talsaffischer, spelade japansk 50-talsmusik och visade japanska 50-talsprogram på den japanska 50-talstvn (dom var i alla fall svartvita). Billigt var det och grodlår kunde man äta, en mycket trevlig kväll var det.

Alcatraz
Det här är ett ställe som inte ligger i Sendai utan i Tokyo. Alcatraz är på många sätt ett obehagligt och ogästvänligt ställe. Man leds till sitt bord som så klart ligger i en fängelsecell, bordet och väggarna är blodiga, diverse kroppsdelar finns i cellen. Öl gick att dricka ur mätglass, skumma maträtter som rysk chiliroulette och glasspenis (japansk storlek)

Två blodiga fötter ovanför matbordet helt normallt

Öl ur mätglas

Igår va vi ute igen, vi var någonstans på kokubuncho på ett ställe där det var helbuffé (blanda drinkar själv och hur mycket du vill, plockmat och glassbuffé) allt detta för cirka 150kr. 90 minuter fick man va kvar. Mycket mer värt än vårt vanliga sunkhak! Självklart kommer jag inte ihåg vad stället heter, men det var helt klart ett av de bättre ställena vi varit på.

Ibland går man vidare till ett nytt ställe ibland går man på karaoke. Karaoke får jag nog ta och skriva om nästa gång, ha det gott så länge!

Det var en gång i Japan... Den stora utmaningen

Nu är jag tillbaka i Sendai igen, men i brist på spänning i mitt liv för tillfället och brist på tid nu när jag jobbar jämnt så får jag skriva om lite andra intressanta saker från mitt förflutna istället.

Under min uppväxt har jag spelat väldigt mycket tv-spel. Ett av mina favoritspel har alltid varit "Zelda: Ocarina of time" Jag har spelat och "klarat ut" spelet ett flertal gånger. Jag var nog inte mer än 11 år första gången. Jag har till och med gjort en maratonspelning av spelet, dvs spelat igenom hela spelet på en gång, det tog ungefär 15 timmar.

Efter en kort tid här i Japan hade jag och Daniel bestämt oss för en stor utmaning, vi skulle spela klart spelet på en dag (16timmar). Detta vore ju ingen utmaning tänker ni, det hade jag ju gjort förut. Ja, men vi hade redan tänk på det där, istället för att spela den europeiska PAL-versionen av spelet, bestämde vi oss för att spela den Japanska versionen. Förutom språket så skiljer sig den japanska versionen från den europeiska på det sättet att spelet är ungefär 20% snabbare, detta gör vist att man tjänar lite tid men jag skulle nog säga att spelet blir också ungefär 20% svårare i och med den fartökningen.

Daniel är en klippa på japanska, och kunde utan problem ta sig igenom konversationerna som spelet innehåller. Jag själv däremot fick helt enkelt köra 100% på erfarenhet och tidigare minnen.

Vi valde att spela spelet i enstimmeskift (vilket jag även gjorde i min förra maratonspelning) den ene spelar medan den andra vilar. Så kl 0815 en lördagmorgon började vi spela.

Sant, klockan var 0815 när vi började

Jag började första passet. Det ska tilläggas att det var februari och ungefär lika kallt inne som ute på morgonen

Daniel har precis klarat en boss

Mission accomplished! Freeze Five!

Efter ca 13 timmars, slit, frustration, glädje och episka spelmoment var vi klara. Hade vi slagit något rekord? Bara egna. Hade blivit smartare? Knappast. Hade vi ätit för lite? Ja. Var vi extremt trötta? Ja. Hade vi haft sådär kul som endast två äkta Nintendo "entusiaster" kan ha? Ja!

På sommarläger

När man gick på mellanstadiet och högstadiet kommer jag ihåg att folk åkte på diverse sommarläger och kollo. Nu när man är såhär gammal som jag är tänker ni kanske att man inte kan åka på sommarläger, men ack vad ni har fel i sådana fall! Här i Tokyo i stadsdelen Wako-shi ligger nämligen Japans största campus för naturvetenskap (vad jag har hört) nämligen RIKEN. RIKEN är väldigt trevligt på många sätt, jag bor här gratis mitt utbytesuniversitet finansierade resan hit, man äter väldigt billigt och man får vara i en väldigt stimulerande arbetsmiljö med några av världens främsta forskare.

Nu kanske ni tänker, "Jaha, han har åkt på forskarläger". Jag kan nu säga att det inte är helt ute och cykla men jag skulle snarare kalla detta för ett arbetsläger, eller man kanske ska kalla det tjänsteresa egentligen, fast jag inte har någon arbetsgivare. Nej, arbetsläger klingar bättre. Här på RIKEN jobbar man nämligen, väldigt, väldigt mycket. Men grejerna är dyra att hålla igång och anläggningen ligger delvis nere på sommaren då det går åt för mycket ström i Tokyoområdet, p g a alla som vill ha sin AC igång. Jag förstår dock alla dom som vill ha det, det är väldigt varmt här och fuktigt som i en bastu. I alla fall folk vill vara effektiva här för vi har inte så mycket tid på oss att vara här och då måste vi utnyttja vår tid det mesta vi kan(gäller även i det verkliga livet). Så här på RIKEN jobbar man ungefär från 10 på morgonen till 2 på natten, sju dagar i veckan (Jag har handen på (Physics handbook, Bibeln, Calculus eller dosmätaren i bröstfickan när jag säger detta). Det blir 112 timmars arbetsvecka.

Nu kanske ni undrar vilken idiot som vill arbete så mycket när det är så varmt, och ska jag vara riktigt ärlig så valde jag att vara här 10 dagar istället för en vecka. Jo det finns flera anledningar till det, min uppsats blir bättre om jag har mycket data från en riktig forskningsanläggning, man behöver inte cykla så mycket, man får jobba med stora maskiner, man får bära runt på tunga blyblock, man får bära labbskjorta som jag har fyra pennor, två radioaktivitetsdosmätare och superflashigt passerkort i, det är roligt att göra en insats för naturvetenskapen och sist men inte minst jag får en värdig avslutning på mitt uppsatsarbete! När jag kommer tillbaka till Sendai är det bara uppsatsskrivning och presentation kvar innan jag är klar här. Visst det är ju ganska lång tid kvar men jag hoppas jag får mycket gjort här i Tokyo så att sista månaderna här i Japan blir nedförsbacke.

Nu kanske ni undrar hur jag har tid att blogga, när jag egentligen borde jobba, då kan jag skylla på att det är för hög radioaktivitet just nu på stället där jag jobbar, så jag kan inte gå in där. Jag får fortsätta imorn istället. Eller så går jag till kontrollrummet och kollar hur det går för dom andra nu, 151 timmar accelerator/detektorfysik till.

Vykort från Sendai

Här i Sendai går veckorna fort. det har varit mycket arbete på labbet hela veckan och nästa vecka bär det av till ett forskningscentrum i Tokyo för mer arbete. Två veckor ska det bli, med långa arbetsdagar har jag hört. Under veckan som gått har inte så mycket hänt, förutom i söndags då hela forskarlaget var hemma hos vår professor på välkomstfest för en ny medlem i vårt forskarlag. Sushi, öl, vin, Shogi (Landskamp: Sverige (Lundkvist) vs. Kina (Wang) 1-0) och Nintendo wii var några saker som den trevliga eftermiddagen hemma hos familjen Suda (須田) erbjöd.

Nu tänkte jag bjuda på lite härliga bilder från min dagliga cykeltur till labbet på Mikamine, jag har varit lite dålig med att skicka vykort så jag tänkte att jag får väl ta några egna istället:

Här är en bild från en bro över floden Hirosegawa, som går genom Sendai. Det var dock mycket finare här innan dom smällde upp en t-banebro. Avstånd hemifrån: 1,5km Tid:10min

Man kallar Sendai för "City of the trees" Avstånd: 2km Tid: 15min

Här korsar jag Hirosegawa för tredje gången på min väg till labbet, det här är den enda platsen i Sendai där jag upplevt att det varit helt tyst. Sen kväll fredag. När den här bilden togs var det dock bilkö. Avstånd 3,5km Tid:25min

Kullarna ramar verkligen in staden. Där den röda pilen pekar hämtar man ut sin cykel som man parkerats olagligt i centrum. Jag har aldrig varit där själv men stället ligger under en bro så jag misstänker att det är ett troll som tar alla cyklar. Avstånd 3,75km Tid: 26min

Här är en grön vägg, fiiiint. avstånd 4km tid:27min

Sen måste jag tyvärr säga att resterande 6km till labbet är hemskt tråkiga, det är stor väg och 100 korsningar ungefär. Dessutom är sista 2km en enda lång uppförsbacke. Men sen är man framme, och då är det bara att kavla upp manschetterna och börja arbeta!

The Circle of life

Oj oj oj, nu var det länge sedan igen...

Jag får ursäkta mig, sjukdom och stenhårda arbetsdagar har satt stopp för intressanta saker att ske. Mina dagarna när jag inte har varit sjuk har sett ut som följande: Gå upp, cykla till 7eleven, äta frukost, cykla till labbet, jobba 10 timmar, åka till något ställe och käka middag (oftast sushifabriken), åka hem och till sist komma hem och se på tv tills jag somnar. Nästa dag repeat. Men på helgerna kan det hända en del spännande saker, för tredje gången här i Sendai har jag vi genomgått något som vi här i utbytesstudentkretsar kallar för "the circle of life" Konceptet är ganska enkelt:

En student flyttar ut, en annan tar hand om all skit som den andra inte vill ta hem.

Men det är absolut inte bara skräp som de tidigare studenterna lämnar efter sig, ååå nej, en del guldklimpar kan man hitta! Här är en lista över dessa guldklimpar:

• 1 st Luftmadrass med tillhörande elektrisk pump
  Perfekt när man vill sova på labbet!
  
• 1st Kubbspel
  Perfekt för midsommar!
  
• 2kg Havregryn
  Priset på havregryn är ca 100kr/kg här, Kaching!
  
• Diverse köksredskap
  Bunkar, glas, tallrikar, bestick, 1st riskokare och 1st brödrost
  
• 2 par skor
  
• 1,5 liter Konjak och 1,5 liter Sake
  Fin konjak ska tilläggas
• Sist och minst, 3 st anteckningsblock och 5 pennor
  Går åt på labbet

För att förhindra att det blir så långt mellan inläggen lovar jag att nästa inlägg kommer inom en veckas tid. Ämnet kommer att vara Sendais vackra nejder... 

 

Tillbaka i Sendai!

Oj nu var det ett tag sen det kom upp nått nytt på bloggen, men ska jag vara ärlig så har jag inte haft så mycket att berätta om min tid i Sverige. Jag jobbade som lärare på högstadiet på Vallaskolan i Sala, sov, åt och tittade på tv.

Men....

Efter många om och men så är jag tillbaka i Sendai! Här såg livet ut att flyta på som normalt tyckte jag liksom i Tokyo där jag stannade natten innan jag kom hit. Men det var först när jag kom tillbaka till mitt studentrum som jag såg hur kraftig jordbävningen varit. Här kommer lite före efter bilder, eller ja, före jag städat upp, och efter jag städat upp:

Så här såg mitt rum ut precis när jag kom tillbaka

Och så här såg det ut efter två timmars städning

Trots att jag varit här mindre än en vecka har jag hunnit tagit cykelturen till mitt labb ett par gånger, bland annat för en välkomstfest för dom nya studenterna på vår anläggning, typ 5st nya var det, mycket trevligt. I labbet har jag annars börjat komma igång med mitt arbete igen. Saker som jag gjort första veckan på labbet:

• Tillverka en tillfällig ställning till min detektor
  Slagit in en detektor i aluminiumfolie, sedan lagt den i en kartong fylld med bubbelplast, för att därefter slå in kartongen med svart sopsäck. Allt detta för att göra en stabil konstruktion för detekorsystemet och så att inget ljus skulle släppas in i lådan. Fysikernas metoder är alltid så eleganta. Det ska också tilläggas att jag för första gången kopplat ihop hela systemet! En stor händelse, nästa vecka ska det testas. ojojoj
  
  
• Jordbävningssäkra en acceleratorhall
  På labbet har vi en stor acceleratorhall, alla måste hjälpa till om en sådan ska jordbävningssäkras. Så det var "hard-hat" på och bära undan tunga grejer som stod på alldeles för konstiga platser. Acceleratorn i hallen vart ganska skadad av jordbävning och man vill förhindra att det händer igen då sådana där grejer tenderar att vara ganska dyra. Som tur va påverkas inte mitt projekt så mycket av att acceleratorn inte är igång.
  

Men nu har min första helg kommit, jag har precis gått upp klockan var då 05.20. Har inte riktigt fått tillbaka dygnsrytmen än trots att jag varit här nästan en vecka. Idag har jag ingen aning om vad jag ska göra, försöka få tillbaka lite dygnsrytm antar jag, vila och köpa rostbröd mmm...

Livet som lyxflykting

Trots att jag lever som flykting så är livet inte så hårt.  Flykting och flykting föresten... Jag bor just nu trots allt på den adress som jag är registrerad på hos skatteverket. Jag har väldigt mycket mat och en snäll familj som tar hand om mig. Nej klagar gör jag inte, men om jag får gnälla lite så börjar det bli lite tråkigt nu. Det är tur att jag åker till Göteborg en sväng nästa vecka och sen ska jag ju börja jobba som lärarvikarie på Vallaskolan i Sala också. Så det där med tristess löser sig snart.

Men, jag vill ju åka tillbaka nu....

Men så länge som varken svenska staten eller min studievägledare inte tycker jag ska göra det så får jag nog stanna hemma. Även om vardagen långsamt långsamt börjar komma tillbaka till Sendai, så finns fortfarande några problem:

• Ingen gas till spis och element
  Ska dock vara på väg tillbaka har jag hört från vänner på plats
   
• Dåligt med livsmedel i butikerna
  Även om butikerna har öppnat igen är det svårt att få tillgång färskvaror som grönsaker och bröd
   
• Bristande kommunikationer
  Flyg är bara att glömma just nu i Sendai, tågen kanske börjar gå i slutet på månaden och bussarna från Tokyo är få 
   
• Ett fortfarande ganska ostabilt kärnkraftverk
  Även om stråldoserna från Fukushimaverken är små så finns ju alltid risken för en ökning

Vad jag läst så är stråldoserna i Sendai inte hälsofarliga, dom är ungefär lika stora som dom genomsnittliga stråldoserna i Sverige, kanske till och med lite mindre. Så det är jag inte så orolig för.

Om man vill läsa mer om vad som händer i Sendai nu så kan jag starkt rekommendera min kamrat Daniels blogg, han bor i Sendai i detta nu.

Sådär 9 dagar efter katastrofen, vilken tur man hade.

Ja, såhär nu när saker börjar lugna ner sig ska jag väl lägga en kommentar då delar av min stad i Japan är bortspolade. Läget verkar ha lugnat ner sig i Sendai nu, folk börjar få tillbaka internet och el därborta, och läget vid kärkraftverket i Fukushima börjar lugna ner sig. Vad jag hört så ska saker och ting börja bättras i Sendai, och från lokala källor ska kanske vardagen vara tillbaka om ungefär en månad. Jag (och jag antar att mina andra svenska kamrater som flytt katastrofen) hoppas kunna åka tillbaka till dess.

Självklart kan man diskutera kärnkraftens vara och icke vara i och med katastrofen. Men det man kan helt klart säga att man behöver verkligen se över användandet av gamla reaktorer som Fukushima I-1, som inte är byggda för den här typen av skalv.

Vad gäller de som var kvar i Japan när katastrofen inträffade var jag mycket glad att höra att alla som var där hade klarat sig. Även min sensei (min professor) och mina medarbetare på labbet hade klarat sig utan skador. De flesta av mina medarbetare befann sig i Tokyo på acceleratoranläggningen RIKEN när skalvet kom, min sensei berättade att det hade tagit honom 20 timmar att ta sig till Sendai från Tokyo (en sträcka motsvarande Stockholm - Göteborg ungefär..) med bil för att se om hans familj var oskadd då det varken fanns telefon eller el i Sendai.

Jag hade ju turen att inte befinna mig i Sendai och inte ens i Japan när jordbävningen inträffade. Jag var på solsemester i det soliga Spanien. Imorgon åker jag tillbaka till Sverige, än så länge på obestämd tid.

Hjälp jag är en fisk!

Hej kamrater!
Nu är jag tillbaka i härliga Sverige! Beror i och för sig på vad man menar med härligt, menar man -18 grader Celsius när man blir hämtad på flygplatsen så är det inte det. Menar man härligt som när solen lyser på den vita snön och lyser upp landskapet likt en biosalong som spelar upp en film om kärlek på vita duken så kan jag kanske hålla med (beror på vem som spelar huvudrollen i filmen, är det Hugh Grant får det väl duga)

Många saker fanns på agendan under mitt Sverigebesök. Besök i Uppsala för kramkalas med vänner och besök hos studievägledare, pingismatch mot far, leka med systersonen och sist men inte minst, besök hos en läkare.

Under hösten upptäckte jag en dag att jag hade en knöl på halsen. Lite obehagligt men inte smärtsamt. Men bäst att göra är väl att söka upp en läkare tänkte jag. Dock är det ju såhär i Japan att engelskakunskaperna är inte alltid dom bästa hos den japanska läkarkåren och min japanska är väl i bästa fall urusel. Doktorerna i öst trodde att jag var extremt infekterade och man gav mig penicillin 2 månader i sträck utan effekt på knölen. Efter penicillinkur numero fyra fick jag nog och for hem till Sverige för att prata med en läkare som förstod vad jag sa. Efter att doktorn tittat på mig, satt in en liten nål och sedan en lite större nål i halsen för att ta en prov på bölden, får jag den temporära diagnosen som för mig var en aningens förvånande:

Jag har kvar en av mina gälar.

Som på en fisk tänker du kanske, och ja, som på en fisk, och ja det är vad doktorn sa.

Såhär har jag fått det förklarat för mig, när man är bebis i mammas mage har man rudimentära gälar så att man ska kunna andas där inne. Men när fostret utvecklas försvinner dock gälarna och man blir normal. Men något gick snett när lille Niklas Mikael Lundkvist skulle till världen, gälarna avvecklades inte helt... Detta leder nu till att jag kan andas under vatten och kan numera betraktas som den felande evolutionära länken mellan människa och fisk. Eller, nja inte riktigt kanske. Snarare är min kvarvarande gäl en liten slemproducent som alltså tillverkar något slags snorgult slem utan att ge mig några utommänskliga egenskaper. Alltså inget livförändrande.

Nästa vecka far jag till det soliga Spanien för att hälsa på tidigare gästbloggerskan Emelie-Marie Henningsen, som tidigare skrev på denna blogg. Efter det far tillbaka till österlandet för ännu en termin med magisk kärnfysik.

Mirakelcykel och Belgisk Blå

Jag tror inte att jag nämnde tidigare hur mycket jag cyklar förut. Speciellt nuförtiden cyklar jag extremt mycket. Jag studerar vid ett campus som heter reaserch center för ELectron PHoton science (ELPH) eller Mikamine Campus. Det ligger inte i närheten av dom övriga campus här på Tohoku University, faktum är att det är så litet, så långt bort och så sunkigt att det inte ens nämns ihop med dom andra campus. Det ligger så olämpligt långt bort att min studievägledare rådde mig att välja det andra campuset där man också kan studera fysik. Det andra campuset ligger dock uppe på ett berg men lite närmare där jag bor.

Så valet blev, bergsbestigning eller 2 mil på cykel varje dag. Men jag tänkte äsch, 2 mil om dagen kan jag väl cykla lätt på min treväxlade mirakelcykel!

I början höstterminen har det inte varit så stora ansträngningar då jag läst lite japanska också och därför bara behövt cykla dit tre dagar i veckan, men nu på slutet av terminen brukar man ju lägga in sista växlen (tentaväxeln i vanliga fall, för mig blev det presentationsväxeln) och har nu i februari tillbringat varje veckodag här på Mikamine Campus.

Ni kan ju räkna efter själva så får ni en känsla för hur mycket jag cyklar!

Uppgift:
Niklas cyklar till Mikamine Campus från sitt hem i Sanjomachi 3 gånger i veckan under perioden Oktober till och med Januari (tisdagar, torsdagar och fredagar) och 5 gånger i veckan under februari (Inga resor skedde under helgdagar då sov jag eller tittade på TV). Resan är ungefär 1 mil enkel väg och tar ca 35-90 min beroende på väglag, trafikljus, trafiktäthet, humör, dåligt samvete, träningsvärk i låren (Som för övrigt mer liknar låren på en belgian blue än en homo sapiens), prisläget på Kappa Sushi och tid sen frukost/lunch. Några av variablerna har viss korrelation.

Belgisk blå

Hur många gånger mellan Sala och Uppsala motsvarar sträckan som Niklas har cyklat under höst/vinter-terminen 2010/2011 om vi antar att Niklas började terminen den 4/10 och slutade 20/2 med ett nyårslov mellan 23/12-13/1?

HJälpmedel: Japansk kalender, abakus (eller annan räkneutrustning), skrivdon och bild på belgisk blå.

Din lösning skickas in till niklaslundkvist@gmail.com

Första pris:

Hemligt


Lycka till!

Fysik bland pekboksprogrammering och supermodeller

I japan har jag ju varit ett par månader nu, det vet ni som läser. Att jag håller på med någon sorts vag forskningspraktik kanske än och annan också vet om. Men vad är det som jag faktiskt håller på med?

Den frågan har jag faktiskt ställt mig själv ett par gånger.

Mina huvuduppgifter här på labbet är följande:

• Rita
  I dagarna har jag i princip suttit framför datorn och ritat på en pryl som ska hålla i en grej som ska räkna partiklar (ett detektor support som håller i en detektor) samt en grej som ska säga åt grejen som räknar att räkna (en trigger detektor)
  
  
• Leka
  I förra veckan satt jag framför en stor maskin som och testade vad som hände när man bytte grejer och ändrade om bland kablarna, detta hade inte direkt något syfte mer en att jag skulle leka och lära. Väldigt nyttigt.
  
  "When you have time, you can start play with the detector system" - Min Sensei, Suda-san
  
  Han kan ha en lite sned bild om vad underhållning är. Han tyckte samma sak när jag skulle lära mig ett programmeringsspråk för mätinstrument.
  
  
• Pekboksprogrammera
  Dock måste jag nog säga att mitt programmeringsspråk är väldigt lätt, man drar ett snöre från en grej till ett annat på en dator också gör datorn det och det fungerar jämnt, ingen ångest eller frustration.

Kort och gott, de är lite som att vara tillbaka på lekis fast man har lite andra leksaker. Nej skämt och sido, det är faktiskt väldigt seriöst det som jag håller på med och sakerna jag gör här kommer faktiskt att använda till väldigt viktig forskning!

Men fysik då? Vad det inte det jag höll på läsa?
Jo, en gång i veckan samlas vi här på labbet och pratar fysik, kärnfysik alltså. Sen är ju såklart projektet som jag håller på med relaterat till fysik. Exakt vad vi håller på med kan jag dock inte berätta... Jag har nämligen skrivit på ett avtal om att teknologi jag lär mig om här i Japan får jag inte sprida till utlandet.

Är det alltså något hemligt kärnvapenprogram som jag har gått med i?
Nä vi gör bara snälla saker. Vi ska mäta. Vi ska titta hur stora atomkärnorna är och vilken form dom har, framför allt radioaktiva sådana, dvs säga atomer som sönderfaller till exempel uran och plutonium, och nej fortfarande inga bomber.
Men varför är man intresserad om vad för form atomkärnan har? Ja det här låter väldigt tråkigt för den som inte är intresserad av (Kärn)fysik. Jo! Det är nämligen såhär, man är nämligen intresserade av att ta fram en supermodell, och det är inte någon realityshow typ Top Model eller något sånt som vi håller på med, nej det är en universell kärnfysikalisk atommodell (Låter inte lika flashigt som supermodell) som man är intresserad av att ta fram. Då kan man nämligen förklara hur och varför atomkärnorna beter sig, vilket man bara kan göra för stabila atomer idag, dvs dom som inte är radioaktiva typ koppar och järn.

Här ställer ju vän av ordning frågan men vad är poängen med det? Jo, kan man mycket grejer om radioaktiva saker så är det lättare att arbeta med dem, bra när man ska bygga djupförvar av allt kärnavfall till exempel!

Nog om fysik!

Idag ska vi ha välkomstfest för vår nya medlem i vår forskargrupp, mycket trevligt.

/ニクラス

Pikachudräkten

Det har börjat spridas bilder på nätet med mig iklädd en pikachudräkt. Planen var att dräkten så länge som möjligt skulle hållas hemlig, då den skulle vara väldigt passande för framtida maskerader, men en sån här "awesome" dräkt är inget som direkt går att smyga med. Har man använt den en gång kommer folk att veta om den. Speciellt eftersom den är väldigt, väldigt, väldigt gul.

När man sover i detta underbara plagg känns det ungefär som man flyger, så rymlig är den. Om man vill skulle man nog kunna få plats två, dock inte provat.

Men en pikachudräkt har så många fler användningsområden än bara för maskerad. Dräkten har till stor del använts som pyjamas, då japaner uppenbarligen inte vet att om man inte isolerar husen på höst och vinter så blir det kallt i dem. Så eftersom jag har ett element som går på gas försöker jag vara snäll mot miljön och plånboken och maximera användandet av pikachudräkt itsället.

Är det bara en tokig svensk som går runt i pikachudräkt då? Nej! de e faktiskt alla tokiga svenskar som gör det!

Här har vi lite roligt folk som ska med på maskerad, detta var runt halloween

Speciellt roligt blir det när man 4 killar går in på 7eleven i dessa dräkter och beställer underligt mycket mat och byter ut hälften av det man säger mot "pika" då tittar japanerna konstigt på en. En själv börjar dock också fundera, kan dom inte sitt modersmål?

Men min stora fråga är så klart, varför säljs inte detta underbara plagg hemma i Sverige? Att det inte skulle finnas någon marknad tror jag är bullshit! Om jag får nys om en butik i Sverige som kan tänkas sälja sådana så ska jag kontakta dom och förslå dem att expandera. Eventuellt kanske man borde starta ett importbolag för denna typen av plagg... hmm.... tål att tänkas på när man kommer hem.

Mer bloggande blir det efter tentamenstider. Eller ja, jag har ju bara två tentor den här terminen som är i princip statistiskt omöjligt att bli underkända i, jag är inte så orolig alltså.

Gästbloggare Emelie Marie Henningsen

Den här månaden har det varit lite dåligt med bloggandet, detta beror på att jag har haft fint besök. Fröken Emelie-Marie Henningsen har varit på besök och gjort min tillvaro i kalla Tokyo och Sendai väldigt mycket trevligare. Självklart fick Emelie möjlighet att gästblogga på min blogg, och det tackade hon såklart inte nej till!

Tokyo
The Emelie-Marie Henningsen story
Den 23 december anlände jag till Tokyo, eller rättare sagt till flygplatsen Narita ca 80 min från Tokyo.
Då hade jag på min totalt 12 timmar långa resa sovit exakt 0 minuter! Klockan var för mig, dvs svensk tid 03.00 men i Tokyotid var den 10.00 på förmiddagen. Att jag vid bytet i Helsingfors blev ombokad till buisness class och hela resterande resan blev behandlad som en prinsessa och flög lyxigare än jag kanske någonsin kommer att göra igen (tillsammans med en massa japanska affärsmän som bara sov) var minst sagt trevligt.

Efter lite tåg och tunnelbana var vi framma vid vårt första boende, jättefint hostel med badkar som de gick att somna i bara man var tillräckligt trött

Julafton var inte riktigt som den brukar, vi kikade runt lite och sen åkte vi till Tokyo sea life park. Roliga fiskar och fint utsikt. Ingen julmat! Tempura istället, typ friterade räkor, ris och grönsaker och 酒 (sake) såklart.

Några höjdpunkter under min vistelse i Tokyo:

Disneyland

Ja här var ingången till disneyland, ganska fin

När vi var på disneyland var temat christmas fantasy vilket betydde att parken var fint julpyntad

Såhär tänker man väl sig att ett disneyland ska se ut?

Niklas köpte Mussemössa

Vi tog en färd med den gamla ångbåten, det blåste väldigt kallt!

Parad! med alla kända disneyfigurer, väldigt mycket folk!

Shibuya -shoppingcentrum med stort S

 Här sitter vi på starbucks och tittar ut över folkmyllret

Ja, såhär tokiga kan husen se ut i shibuya

Båttur som slutade i Hama-rikyu gardens så fint så!

Vi tog en båttur längs Sumidagawa floden som går genom tokyo, dock ska det förtydligas att detta inte var båten vi åkte med. Det kanske man kan lista ut själv i och med vi kan ju inte ha tagit bilden om vi satt i båten.

Bild på asakusas skyline från riverside, och en röd bro

Gul bro

Vi närmade oss snart resans mål Hama-rikyu parken

Tokyo kan bjuda på en del härliga kontraster

Emelie på träbro, fint

Riktigt fin vy över parken och skyskraporna i bakrunden

Man kunde gå på duck hunt! men det gjorde vi inte, vi e djurvänner

Studerar dom vackra blomstren

Ueno park också himla fint

I Ueno park kan man kolla på lite tempel

Dom få blommor som fanns så här i slutet på året var väldigt fina

Niklas på Ueno parks WWII memorial site

Tempel och träd

Tokyo metropolitan gouverment office - fin utsikt

Härifrån styrs Tokyo!

När byggnaderna speglas i varandra blir det riktigt effektfullt!

Signerat

/Emelie-Marie Henningsen