På sommarläger

När man gick på mellanstadiet och högstadiet kommer jag ihåg att folk åkte på diverse sommarläger och kollo. Nu när man är såhär gammal som jag är tänker ni kanske att man inte kan åka på sommarläger, men ack vad ni har fel i sådana fall! Här i Tokyo i stadsdelen Wako-shi ligger nämligen Japans största campus för naturvetenskap (vad jag har hört) nämligen RIKEN. RIKEN är väldigt trevligt på många sätt, jag bor här gratis mitt utbytesuniversitet finansierade resan hit, man äter väldigt billigt och man får vara i en väldigt stimulerande arbetsmiljö med några av världens främsta forskare.

Nu kanske ni tänker, "Jaha, han har åkt på forskarläger". Jag kan nu säga att det inte är helt ute och cykla men jag skulle snarare kalla detta för ett arbetsläger, eller man kanske ska kalla det tjänsteresa egentligen, fast jag inte har någon arbetsgivare. Nej, arbetsläger klingar bättre. Här på RIKEN jobbar man nämligen, väldigt, väldigt mycket. Men grejerna är dyra att hålla igång och anläggningen ligger delvis nere på sommaren då det går åt för mycket ström i Tokyoområdet, p g a alla som vill ha sin AC igång. Jag förstår dock alla dom som vill ha det, det är väldigt varmt här och fuktigt som i en bastu. I alla fall folk vill vara effektiva här för vi har inte så mycket tid på oss att vara här och då måste vi utnyttja vår tid det mesta vi kan(gäller även i det verkliga livet). Så här på RIKEN jobbar man ungefär från 10 på morgonen till 2 på natten, sju dagar i veckan (Jag har handen på (Physics handbook, Bibeln, Calculus eller dosmätaren i bröstfickan när jag säger detta). Det blir 112 timmars arbetsvecka.

Nu kanske ni undrar vilken idiot som vill arbete så mycket när det är så varmt, och ska jag vara riktigt ärlig så valde jag att vara här 10 dagar istället för en vecka. Jo det finns flera anledningar till det, min uppsats blir bättre om jag har mycket data från en riktig forskningsanläggning, man behöver inte cykla så mycket, man får jobba med stora maskiner, man får bära runt på tunga blyblock, man får bära labbskjorta som jag har fyra pennor, två radioaktivitetsdosmätare och superflashigt passerkort i, det är roligt att göra en insats för naturvetenskapen och sist men inte minst jag får en värdig avslutning på mitt uppsatsarbete! När jag kommer tillbaka till Sendai är det bara uppsatsskrivning och presentation kvar innan jag är klar här. Visst det är ju ganska lång tid kvar men jag hoppas jag får mycket gjort här i Tokyo så att sista månaderna här i Japan blir nedförsbacke.

Nu kanske ni undrar hur jag har tid att blogga, när jag egentligen borde jobba, då kan jag skylla på att det är för hög radioaktivitet just nu på stället där jag jobbar, så jag kan inte gå in där. Jag får fortsätta imorn istället. Eller så går jag till kontrollrummet och kollar hur det går för dom andra nu, 151 timmar accelerator/detektorfysik till.

Vykort från Sendai

Här i Sendai går veckorna fort. det har varit mycket arbete på labbet hela veckan och nästa vecka bär det av till ett forskningscentrum i Tokyo för mer arbete. Två veckor ska det bli, med långa arbetsdagar har jag hört. Under veckan som gått har inte så mycket hänt, förutom i söndags då hela forskarlaget var hemma hos vår professor på välkomstfest för en ny medlem i vårt forskarlag. Sushi, öl, vin, Shogi (Landskamp: Sverige (Lundkvist) vs. Kina (Wang) 1-0) och Nintendo wii var några saker som den trevliga eftermiddagen hemma hos familjen Suda (須田) erbjöd.

Nu tänkte jag bjuda på lite härliga bilder från min dagliga cykeltur till labbet på Mikamine, jag har varit lite dålig med att skicka vykort så jag tänkte att jag får väl ta några egna istället:

Här är en bild från en bro över floden Hirosegawa, som går genom Sendai. Det var dock mycket finare här innan dom smällde upp en t-banebro. Avstånd hemifrån: 1,5km Tid:10min

Man kallar Sendai för "City of the trees" Avstånd: 2km Tid: 15min

Här korsar jag Hirosegawa för tredje gången på min väg till labbet, det här är den enda platsen i Sendai där jag upplevt att det varit helt tyst. Sen kväll fredag. När den här bilden togs var det dock bilkö. Avstånd 3,5km Tid:25min

Kullarna ramar verkligen in staden. Där den röda pilen pekar hämtar man ut sin cykel som man parkerats olagligt i centrum. Jag har aldrig varit där själv men stället ligger under en bro så jag misstänker att det är ett troll som tar alla cyklar. Avstånd 3,75km Tid: 26min

Här är en grön vägg, fiiiint. avstånd 4km tid:27min

Sen måste jag tyvärr säga att resterande 6km till labbet är hemskt tråkiga, det är stor väg och 100 korsningar ungefär. Dessutom är sista 2km en enda lång uppförsbacke. Men sen är man framme, och då är det bara att kavla upp manschetterna och börja arbeta!

The Circle of life

Oj oj oj, nu var det länge sedan igen...

Jag får ursäkta mig, sjukdom och stenhårda arbetsdagar har satt stopp för intressanta saker att ske. Mina dagarna när jag inte har varit sjuk har sett ut som följande: Gå upp, cykla till 7eleven, äta frukost, cykla till labbet, jobba 10 timmar, åka till något ställe och käka middag (oftast sushifabriken), åka hem och till sist komma hem och se på tv tills jag somnar. Nästa dag repeat. Men på helgerna kan det hända en del spännande saker, för tredje gången här i Sendai har jag vi genomgått något som vi här i utbytesstudentkretsar kallar för "the circle of life" Konceptet är ganska enkelt:

En student flyttar ut, en annan tar hand om all skit som den andra inte vill ta hem.

Men det är absolut inte bara skräp som de tidigare studenterna lämnar efter sig, ååå nej, en del guldklimpar kan man hitta! Här är en lista över dessa guldklimpar:

• 1 st Luftmadrass med tillhörande elektrisk pump
  Perfekt när man vill sova på labbet!
  
• 1st Kubbspel
  Perfekt för midsommar!
  
• 2kg Havregryn
  Priset på havregryn är ca 100kr/kg här, Kaching!
  
• Diverse köksredskap
  Bunkar, glas, tallrikar, bestick, 1st riskokare och 1st brödrost
  
• 2 par skor
  
• 1,5 liter Konjak och 1,5 liter Sake
  Fin konjak ska tilläggas
• Sist och minst, 3 st anteckningsblock och 5 pennor
  Går åt på labbet

För att förhindra att det blir så långt mellan inläggen lovar jag att nästa inlägg kommer inom en veckas tid. Ämnet kommer att vara Sendais vackra nejder... 

 

Tillbaka i Sendai!

Oj nu var det ett tag sen det kom upp nått nytt på bloggen, men ska jag vara ärlig så har jag inte haft så mycket att berätta om min tid i Sverige. Jag jobbade som lärare på högstadiet på Vallaskolan i Sala, sov, åt och tittade på tv.

Men....

Efter många om och men så är jag tillbaka i Sendai! Här såg livet ut att flyta på som normalt tyckte jag liksom i Tokyo där jag stannade natten innan jag kom hit. Men det var först när jag kom tillbaka till mitt studentrum som jag såg hur kraftig jordbävningen varit. Här kommer lite före efter bilder, eller ja, före jag städat upp, och efter jag städat upp:

Så här såg mitt rum ut precis när jag kom tillbaka

Och så här såg det ut efter två timmars städning

Trots att jag varit här mindre än en vecka har jag hunnit tagit cykelturen till mitt labb ett par gånger, bland annat för en välkomstfest för dom nya studenterna på vår anläggning, typ 5st nya var det, mycket trevligt. I labbet har jag annars börjat komma igång med mitt arbete igen. Saker som jag gjort första veckan på labbet:

• Tillverka en tillfällig ställning till min detektor
  Slagit in en detektor i aluminiumfolie, sedan lagt den i en kartong fylld med bubbelplast, för att därefter slå in kartongen med svart sopsäck. Allt detta för att göra en stabil konstruktion för detekorsystemet och så att inget ljus skulle släppas in i lådan. Fysikernas metoder är alltid så eleganta. Det ska också tilläggas att jag för första gången kopplat ihop hela systemet! En stor händelse, nästa vecka ska det testas. ojojoj
  
  
• Jordbävningssäkra en acceleratorhall
  På labbet har vi en stor acceleratorhall, alla måste hjälpa till om en sådan ska jordbävningssäkras. Så det var "hard-hat" på och bära undan tunga grejer som stod på alldeles för konstiga platser. Acceleratorn i hallen vart ganska skadad av jordbävning och man vill förhindra att det händer igen då sådana där grejer tenderar att vara ganska dyra. Som tur va påverkas inte mitt projekt så mycket av att acceleratorn inte är igång.
  

Men nu har min första helg kommit, jag har precis gått upp klockan var då 05.20. Har inte riktigt fått tillbaka dygnsrytmen än trots att jag varit här nästan en vecka. Idag har jag ingen aning om vad jag ska göra, försöka få tillbaka lite dygnsrytm antar jag, vila och köpa rostbröd mmm...

Livet som lyxflykting

Trots att jag lever som flykting så är livet inte så hårt.  Flykting och flykting föresten... Jag bor just nu trots allt på den adress som jag är registrerad på hos skatteverket. Jag har väldigt mycket mat och en snäll familj som tar hand om mig. Nej klagar gör jag inte, men om jag får gnälla lite så börjar det bli lite tråkigt nu. Det är tur att jag åker till Göteborg en sväng nästa vecka och sen ska jag ju börja jobba som lärarvikarie på Vallaskolan i Sala också. Så det där med tristess löser sig snart.

Men, jag vill ju åka tillbaka nu....

Men så länge som varken svenska staten eller min studievägledare inte tycker jag ska göra det så får jag nog stanna hemma. Även om vardagen långsamt långsamt börjar komma tillbaka till Sendai, så finns fortfarande några problem:

• Ingen gas till spis och element
  Ska dock vara på väg tillbaka har jag hört från vänner på plats
   
• Dåligt med livsmedel i butikerna
  Även om butikerna har öppnat igen är det svårt att få tillgång färskvaror som grönsaker och bröd
   
• Bristande kommunikationer
  Flyg är bara att glömma just nu i Sendai, tågen kanske börjar gå i slutet på månaden och bussarna från Tokyo är få 
   
• Ett fortfarande ganska ostabilt kärnkraftverk
  Även om stråldoserna från Fukushimaverken är små så finns ju alltid risken för en ökning

Vad jag läst så är stråldoserna i Sendai inte hälsofarliga, dom är ungefär lika stora som dom genomsnittliga stråldoserna i Sverige, kanske till och med lite mindre. Så det är jag inte så orolig för.

Om man vill läsa mer om vad som händer i Sendai nu så kan jag starkt rekommendera min kamrat Daniels blogg, han bor i Sendai i detta nu.

Sådär 9 dagar efter katastrofen, vilken tur man hade.

Ja, såhär nu när saker börjar lugna ner sig ska jag väl lägga en kommentar då delar av min stad i Japan är bortspolade. Läget verkar ha lugnat ner sig i Sendai nu, folk börjar få tillbaka internet och el därborta, och läget vid kärkraftverket i Fukushima börjar lugna ner sig. Vad jag hört så ska saker och ting börja bättras i Sendai, och från lokala källor ska kanske vardagen vara tillbaka om ungefär en månad. Jag (och jag antar att mina andra svenska kamrater som flytt katastrofen) hoppas kunna åka tillbaka till dess.

Självklart kan man diskutera kärnkraftens vara och icke vara i och med katastrofen. Men det man kan helt klart säga att man behöver verkligen se över användandet av gamla reaktorer som Fukushima I-1, som inte är byggda för den här typen av skalv.

Vad gäller de som var kvar i Japan när katastrofen inträffade var jag mycket glad att höra att alla som var där hade klarat sig. Även min sensei (min professor) och mina medarbetare på labbet hade klarat sig utan skador. De flesta av mina medarbetare befann sig i Tokyo på acceleratoranläggningen RIKEN när skalvet kom, min sensei berättade att det hade tagit honom 20 timmar att ta sig till Sendai från Tokyo (en sträcka motsvarande Stockholm - Göteborg ungefär..) med bil för att se om hans familj var oskadd då det varken fanns telefon eller el i Sendai.

Jag hade ju turen att inte befinna mig i Sendai och inte ens i Japan när jordbävningen inträffade. Jag var på solsemester i det soliga Spanien. Imorgon åker jag tillbaka till Sverige, än så länge på obestämd tid.

Hjälp jag är en fisk!

Hej kamrater!
Nu är jag tillbaka i härliga Sverige! Beror i och för sig på vad man menar med härligt, menar man -18 grader Celsius när man blir hämtad på flygplatsen så är det inte det. Menar man härligt som när solen lyser på den vita snön och lyser upp landskapet likt en biosalong som spelar upp en film om kärlek på vita duken så kan jag kanske hålla med (beror på vem som spelar huvudrollen i filmen, är det Hugh Grant får det väl duga)

Många saker fanns på agendan under mitt Sverigebesök. Besök i Uppsala för kramkalas med vänner och besök hos studievägledare, pingismatch mot far, leka med systersonen och sist men inte minst, besök hos en läkare.

Under hösten upptäckte jag en dag att jag hade en knöl på halsen. Lite obehagligt men inte smärtsamt. Men bäst att göra är väl att söka upp en läkare tänkte jag. Dock är det ju såhär i Japan att engelskakunskaperna är inte alltid dom bästa hos den japanska läkarkåren och min japanska är väl i bästa fall urusel. Doktorerna i öst trodde att jag var extremt infekterade och man gav mig penicillin 2 månader i sträck utan effekt på knölen. Efter penicillinkur numero fyra fick jag nog och for hem till Sverige för att prata med en läkare som förstod vad jag sa. Efter att doktorn tittat på mig, satt in en liten nål och sedan en lite större nål i halsen för att ta en prov på bölden, får jag den temporära diagnosen som för mig var en aningens förvånande:

Jag har kvar en av mina gälar.

Som på en fisk tänker du kanske, och ja, som på en fisk, och ja det är vad doktorn sa.

Såhär har jag fått det förklarat för mig, när man är bebis i mammas mage har man rudimentära gälar så att man ska kunna andas där inne. Men när fostret utvecklas försvinner dock gälarna och man blir normal. Men något gick snett när lille Niklas Mikael Lundkvist skulle till världen, gälarna avvecklades inte helt... Detta leder nu till att jag kan andas under vatten och kan numera betraktas som den felande evolutionära länken mellan människa och fisk. Eller, nja inte riktigt kanske. Snarare är min kvarvarande gäl en liten slemproducent som alltså tillverkar något slags snorgult slem utan att ge mig några utommänskliga egenskaper. Alltså inget livförändrande.

Nästa vecka far jag till det soliga Spanien för att hälsa på tidigare gästbloggerskan Emelie-Marie Henningsen, som tidigare skrev på denna blogg. Efter det far tillbaka till österlandet för ännu en termin med magisk kärnfysik.